Intressant

Det här är säkert intressant läsning:

Recension Mike Hulme "Why We Disagree About Climate Change"

posted by Zunzita @ 1:55 PM 0 comments

Om möjligheterna till en ekologisk kosmopolitism

DET HÄR ÄR MIN TENTAMEN TILL KURSEN "MEDIERNA OCH DET KOSMOPOLITISKA" HÖSTTERMINEN 2009 VID LUNDS UNIVERSITET. JAG HAR PUBLICERAT ESSÄN PÅ MIN BLOGG FÖR ATT ÄMNET ÄR POLITISKT INTRESSANT OCH FÖR ATT JAG ÄR NÖJD MED MINA RESONEMANG.

OBS! OM DU PÅ NÅGOT SÄTT VILL ANVÄNDA ELLER REFERERA TILL MIN ESSÄ VILL JAG ATT DU BERÄTTAR DETTA FÖR MIG.

1. Inledning

“The choice is between facing the future, and so asking about the “futuribles” open to us, or backing into it with no such horizons or ideas.” (Toulmin, Stephen : Cosmopolis. The Hidden Agenda of Modernity : 1992 : s. 203)

Syftet med den här essän är att diskutera huruvida en individbaserad kosmopolitisk (i ordets positiva bemärkelse) moral och synsätt på medmänniskan är förenligt med ett individbaserad ekologisk moral och synsätt på omvärlden.

Den positiva betydelsen av den individbaserade kosmopolitiska moralen kan exemplifieras med ett citat ur Kwame Anthony Appiahs bok Cosmopolitanism. Ethics in a World of Strangers:

So there are two strands that intertwine in the notion of cosmopolitanism. One is the idea that we have obligations to others, obligations that stretch beyond those to whom we are related by the ties of kith and kind, or even the more formal ties of a shared citizenship. The other is that we take seriously the value not just of human life but of particular human lives, which means taking an interest in the practices and beliefs that lend them significance. (Appiah, Kwame Anthony : Cosmopolitanism. Ethics in a World of Strangers : 2007 : s. xiii)

Jag vill klargöra detta eftersom det finns ett helt annat sätt att se på det kosmopolitiska, som kan exemplifieras i hur Stephen Toulmin förklarar hur diskriminering kan förklaras utifrån ”a cosmopolitical framework”. (Toulmin, s. 134)

Min mycket löst hållna tes eller uppfattning är att de två synsätten ovan, det kosmopolitiska och det ekologiska, delvis konkurrerar med varandra och delvis kompletterar varandra. Därför tror jag att det är nödvändigt att de diskuteras på en och samma gång: för att inte det kosmopolitiska projektet ska riskera att slå fel ut ur en hållbarhetssynpunkt och för att det ekologiska projektet inte ska slå fel ut ur en kosmopolitisk synpunkt. Här utgår jag ifrån en uppfattning hämtad från en samtida populär och medial diskussion, väl medveten om att det förmodligen finns större djup att finna i den ekologiska ideologin. Jag har dock inte plats att fördjupa mig i den här, utan nöjer mig med att ta det kosmopolitiska synsättet som utgångspunkt.

I det följande kommer jag att utveckla dessa tankar, dels med utblick från resonemangen i kurslitteraturen men också med andra utblickar. Avslutningsvis kommer jag att diskutera mediernas roll. Jag vill dock börja med att ge en översiktlig bild av det problem jag vill åskådliggöra.

Problemet – en översiktlig bild

Det problem jag försöker nagla fast skulle också kunna beskrivas som att den ekologiska och den kosmopolitiska diskursen delvis konkurrerar om ett moraliskt utrymme. En artikel som nyligen publicerades i Sydsvenskan illustrerar denna diskursiva kamp. Artikelns utgångspunkt är att jordbruksminister och tillika ordförande i EU:s jordbruksråd, Eskil Erlandsson har bjudit in experter från Europa på konferens om ”klimatsmart mat”. Här är ett utdrag ur artikeln:

Men ”närproducerat” då?

Det går ju inte en dag utan att man hör lobbyister ivra för närproducerad mat för att minska tranporter och utsläpp.

”Det handlar om att uppfylla krav från konsumenter och skattebetalare om närproducerade livsmedel”, skrev LRF-basen Lars-Göran Pettersson i en debattartikel i Europaposten i går.

Men här blir det komplicerat.

- Jag har lite svårt att se vad definitionen på närproducerat är, säger Eskil Erlandsson och ser bekymrad ut.

För om närodlat kan vara bra för klimatet så gynnar det knappast Afrikas fattiga.

I förra veckan presenterade FN:s livsmedelsorgan FAO en rapport i Rom. Enligt den har kombinationen av kriser - dyrare livsmedel, finanskris och klimatkris - gjort att antalet undernärda människor i världen ökat från 800 miljoner till en miljard.

De fattiga länderna är i akut behov av bistånd och fri världshandel för att kunna bygga upp egna livskraftiga jordbruk.

Folkpartiledaren Jan Björklund höll på FP-landsmötet i helgen ett brandtal för frihandel - och mot närproducerat.

- Att livsmedel ska framställas ”närodlat” är en omskrivning för att vi inte ska importera från u-länder. Samtidigt är det just modernt jordbruk och livsmedelsproduktion som kan lyfta länder som Senegal ur fattigdomen, sade Björklund.

EU:s jordbrukspolitik gynnar svenska, danska och franska bönder med stora bidrag. Tullmurar stänger ute import. Dessutom ger EU exportstöd som gör att mat från Europa säljs billigt i fattiga länder och därmed konkurrerar ut det inhemska jordbruket.

- Det är bekymmersamt, medger Erlandsson. Många U-länder har inte fått chansen att skapa ett eget jordbruk för att vi har dumpat vår överproduktion där.

(Lönnaeus, Olle : ”Ta bort svinnet, sluta släng mat” : Sydsvenskan (nätupplagan) : 2009-11-24 : http://sydsvenskan.se/sverige/article569426/Ta-bort-svinnet-sluta-slang-mat.html ) Min kursivering.

Meningen ”För om närodlat kan vara bra för klimatet så gynnar det knappast Afrikas fattiga.” är en nyckelmening. Här ställs de två diskurserna på sin spets mot varandra utan någon skönjbar lösning. Två lösningar presenteras sedan. Dels frihandel där vi i västvärlden bör köpa mer från U-länder, dels att EU ska sluta dumpa marknadspriserna på mat i fattiga länder.

Denna artikel fungerar alltså som en illustration av essäns problemställning på ett politiskt och ideologiskt plan. Jag går nu vidare till att diskutera den individuella aspekt av det moraliska ansvaret för dessa problem som kommer att vara huvudfokus i min framställning.

Mina första tankar inför denna essä handlade om vad man som människa i den ännu välmående västvärlden har för anledningar att ha ett individuellt moraliskt ansvar för någon på andra sidan planeten. Litteraturen tar gärna upp frågor om medier – vi kan se och höra ”den andra” nu – det är något nytt och något som inte går att blunda för. Roger Silverstone skriver exempelvis i Media and Morality. On the Rise of the Mediapolis: ”Once the media have opened the door to the visibility of the world, we cannot pretend that it is not there.” (Silverstone, Roger : Media and Morality. On the Rise of the Mediapolis : 2006 : s. 26) Men man kan ju fråga sig varför ”våra” medier är där från början. Handlar det inte också om en globaliserad värld, där resurser i form av t.ex. olja och livsmedel lämnar andra sidan planeten och hamnar här hos oss, där vi förbrukar dem genom att t.ex. köra bil och äta choklad, ananas och dricka kaffe? Något som illustrerar detta är den reklam som till stor del finansierar de flesta massmedier. Det är fullt möjligt, inte ens något man generellt höjer på ögonbrynen åt, att i dem hitta en artikel om fattiga kakaobönder i Afrika och reklam för en ny chokladkaka på samma tidningsuppslag.

Min poäng här är att den fiktiva artikeln om de fattiga kakaobönderna, för att använda ett mycket övertydligt exempel, och reklamen för chokladkakan hänger ihop och är en del av samma fenomen. En av anledningarna till att vi bryr oss om och rapporterar om ”den andra” är att vi är beroende av dem för att kunna konsumera på det sätt vi i västvärlden gör idag. Att konsumera samma mat (och andra produkter) som människor på andra sidan världen är också rimligtvis ett sätt att ”lära känna den andra”. Här är medierna knappast någon fri sattelit, som obehindrat kan granska vad som händer. Det är där nya exotiska livsmedel marknadsförs och delvis där ett ”behov” av dem skapas. Samtidigt anger artikeln ovan att ”Mellan 25 och 30 procent av världens utsläpp av växthusgas kommer från matproduktionen ’från jord till bord’.” Kopplingen till den ekologiska moralen och synsättet är alltså att dagens konsumtion med dess handel och transporter inte är hållbar och att ytterligare ökning av den vore i det närmaste katastrofal.

Ur en kosmopolitisk synvinkel kan man verkligen fråga sig om det är moraliskt rätt att ifrågasätta ekonomisk utveckling i den fattiga delen av världen. Ur en ekologisk synvinkel är det mycket möjligt att göra så. Kombinerar man en kosmopolitisk och en ekologisk utgångspunkt landar man troligen i att det enda rätta som levande i västvärlden är att dra ner på sin konsumtion och göra den mer miljövänlig, och samtidigt bry sig om människor på andra sidan planeten och se till att de får en bra, men även hållbar, tillvaro. Detta tror jag kommer att vara mycket, mycket svårt att uppnå utan regleringar och att hela samhällen och marknader avsäger sig de ”rättigheter” till all världens produkter som man hittills tagit sig.

För här uppstår alltså en svårighet när det gäller individuellt moraliskt ansvar. Skulle man fortfarande bli upprörd över förhållandena i t.ex. filmen Bananas om det inte fanns några bananer till vara och en som vill ha (om än med ett ekologiskt alternativ) i mataffären? Behöver vi inte veta något mer om ”den andras” sätt att leva än det vi kan uppleva genom text, ljud och bild för att kunna känna med dem?

Jag är medveten om att det resonemang jag just nu för kan låta som att det talar för att så kallade ”sopdykare” som är med i Amnesty och WWF är de ultimata ansvarstagande ekologiska kosmopoliterna. Detta är dock inte alls min poäng. Genom att diskutera det individuella moraliska ansvarstagandets svårigheter i sammanhanget kan jag personligen inte se någon annan lösning på problemen än institutionella, grundade i en ideologisk och politisk förändring av samhället.

2. Frågeställningar och övriga utgångspunkter

Frågeställningar

Frågeställning 1: Vad säger litteraturen om möjligheten för en (västerländsk) individ att inta en moralisk, kosmopolitisk hållning i förhållande till alla andra människor på planeten?

Frågeställning 2: Går det att hitta en ”futurible” för denna moraliska hållning, som går hand i hand med en ekologisk livsstil?

En ohållbar konsumtion

Det finns som komplement till frågeställningarna två bekymmersamma utgångspunkter eller om man så vill politiska tolkningar av världens tillstånd som jag kommer att utgå från i denna essä och därmed inte problematisera. Med detta vill jag alltså ha sagt att jag är väl medveten om att båda antagandena går att ifrågasätta, men det är inte en diskussion som kommer att föras här:

1. Tillgången till planetens resurser och ekonomiska (monetära) resurser är ojämnt fördelade mellan olika grupper av människor.

2. Dessa resurser förbrukas i sin helhet i alltför snabb takt i jämförelse med vad som är ekologiskt hållbart.

Zygmunt Bauman tar upp orättvisan i det första påståendet i Globalization. The Human Consequences:

… UN’s latest Human Development Report, that the total wealth of the top 358 ‘global billionaires’ equals the combined incomes of 2.3 billion poorest people (45 per cent of the world’s population) … Indeed, only 22 per cent of global wealth belongs to the so-called ‘developing countries’, which account for about 80 per cent of the world population. … in 1991, 85 per cent of the world’s population recieved only 15 per cent of its income. (Bauman, Zygmunt : Globalization. The Human Consequences : 1998 : s. 71)

Även Jürgen Habermas tar upp detta i The Divided West: ”… 1.2 billion human beings live on less than one dollar per day, … 20 percent consume more than 80 percent of global income …” (Habermas, Jürgen : The Divided West : 2006 s. 178)

Global Footprint Network som citeras nedan är en internationell organisation med bas i USA som beskriver sin verksamhet så här: “At Global Footprint Network our programs are designed to influence decision makers at all levels of society and to create a critical mass of powerful institutions using the Footprint to put an end to ecological overshoot and get our economies back into balance.” (http://www.footprintnetwork.org/en/index.php/GFN/page/what_we_do/ 2009-11-25) Detta innebär förstås att den vetenskapliga rapporteringen kan vara färgad av det uttalade politiska syftet i organisationen. Jag menar dock att det är en tillräckligt säker källa för att ge bakgrund åt den andra utgångspunkten ovan.

Natural resource wealth and material consumption are not evenly distributed worldwide. Some countries and regions have a net demand on the planet greater than their respective biocapacity, while others use less than their available capacity. Humanity as a whole, however, is not living within the means of the planet. In 2006, humanity’s total Ecological Footprint worldwide was 17.1 billion global hectares (gha); with world population at 6.6 billion people, the average person’s Footprint was 2.6 global hectares. But there were only 11.9 billion gha of biocapacity available that year, or 1.8 gha per person. This overshoot of approximately 40 percent means that in 2006 humanity used the equivalent of 1.4 Earths to support its consumption (Figure 3). It took the Earth approximately a year and four months to regenerate the resources used by humanity in that year.
(Ewing B., S. Goldfinger, A. Oursler, A. Reed, D. Moore, and M. Wackernagel. 2009. The Ecological Footprint Atlas 2009. Oakland: Global Footprint Network. http://www.footprintnetwork.org/images/uploads/Ecological_Footprint_Atlas_2009.pdf 2009-11-25 : s. 16 )

Som motvikt kan nämnas att bl.a. Appiah beskriver verkligheten på ett annat sätt, ett sätt som jag alltså med dessa utgångspunkter kan sägas vända mig mot. Han konstaterar dock senare i texten att Afrika har lämnats bakom i denna utveckling och att det finns ett särskilt moraliskt åtagande för denna världsdel. Denna annorlunda beskrivning är troligtvis inte felaktig, men betonar andra fakta utifrån andra utgångspunkter än de två utgångspunkter jag har tagit i denna essä.

The juxtaposition of Western affluence with Third World poverty can sometimes lead activists to see the two as casually linked in some straightforward way, as if they are poor because we are rich. So it’s worth remembering that poverty is far less prevalent today than it was century ago. Since 1950, life expectancy and literacy rates in the developing world have increased quite dramatically. (Appiah, s. 172)

Tillbaka till mina egna utgångspunkter: Det gäller alltså såväl en rumslig aspekt och en tidslig aspekt. I västvärlden har vi ett överflöd av resurser som förmodligen skulle göra bättre nytta någon annanstans just nu och vi förbrukar resurserna i sådan takt att det är oklart om ens kommande generationer just här i västvärlden kommer att ha möjlighet att använda resurser på ett liknande sätt som vi gör. Det är också i allra högsta grad globala frågor eftersom det är planetens samlade resurser det rör sig om.

Den litteratur som har lästs under kursens gång har inte uppehållit sig vid dessa problemställningar i särskilt hög utsträckning, med några undantag. Det jag alltså har fastnat särskilt för är hur de enskilda författarna ser på individernas kosmopolitiska moraliska ansvar. I ljuset av frågeställningarna ovan vill jag diskutera huruvida detta ansvar förutsätter att individen också har kosmopolitiska rättigheter av olika slag och då framförallt materiella rättigheter och rättigheter till utbildning. Det faller sig naturligt att i detta sammanhang även ta in de massmediala aspekterna, eftersom dessa, vilket författarna på ett eller annat sätt konstaterar, är det primära sätt som vi som individer tar del av och får en uppfattning om en global verklighet.

Genom att avgränsa min essä till frågeställningarna ovan tas alltså inte primärt upp frågor som huvudsakligen rör större enheter såsom internationella organisationer och nationalstater, trots att det finns en mängd intressanta resonemang om dessa i den citerade litteraturen.

Vetenskaplig grundsyn

Jag vill klargöra min egen vetenskapsfilosofiska förförståelse av frågeställningarna, som säkert kommer att färga min analys. Jag har via mina huvudsakligen humanistiska studier fostrats in i en hermeneutisk skola, där man i allmänhet utgår från att vetenskapliga studier inte kan producera någon universell sanning. Däremot skvallrar de ”tolkningar av världens tillstånd” som jag refererade till ovan om att förförståelsen inte gäller alla typer av vetenskapliga studier. Jag ansluter mig till Stephen Toulmins uppfattning om att man bör ”… let each field of inquiry develop its proper methods, adapted to its own special problems.” (Toulmin, s. 204)

Min förförståelse spelar roll för den utgångspunkt jag kommer att ta i förhållande till frågeställningarna, i synnerhet till den andra. Det handlar om synen på att identitet inte är något essentiellt hos människan, utan något som skapas i en social sfär. Jag avser inte att bygga upp någon genomgripande teoretisk eller metodologisk bas för detta påstående utan nöjer mig med att citera översiktsverk. Detta beror på att mitt syfte är att föra fram en hypotes i förhållande till litteraturen och inte att pröva denna hypotes i särskilt stor utsträckning.

Diskursanalys och gällande identitet särskilt diskursteori är ett teoretiskt och metodologiskt område som kan tjäna som ram för det jag vill få fram:

Identitet är enligt Lacan detsamma som att identifiera sig med något. Och detta ”något” är de subjektpositioner som individen erbjuds av diskurserna. (Winther Jörgensen, Marianne och Phillips, Louise : Diskursanalys som teori och metod : 2000 : s.50)

Det är när man på detta sätt låter sig representeras av en samling signifikanter med en nodalpunkt som centrum som man får en identitet. Identiteter är något man antar, tilldelas och förhandlar om i diskursiva processer, och därmed uppfattas identitet som något alltigenom socialt. Diskursteorin har således gjort upp med en traditionell västlig individuppfattning, där identitet snarare ses som ett individuellt inre som kommer till uttryck. (Winther Jörgensen och Phillips, s. 51)

Denna uppfattning om identitet kommer i viss mån till uttryck i Lilie Chouliarakis analys av TV-nyheter om lidande i The Spectatorship of Suffering. Det idealtillstånd för TV-nyheter som Chouliaraki målar upp kan sägas innebära nyhetsinslag som tillhandahåller eller möjliggör specifika subjektspositioner i lidandets diskurs.

The promise for the figure of the cosmopolitan spectator lies, therefore, not in the naive celebration of the communitarian sentiment but the possibility for reflexive identification that television’s politics of pity is able to enact. The cosmopolitan spectator emerges now as a figure who navigates between the singularity of suffering – which is necessary for feeling with the sufferer, but without indulging in unnecessary emotion – and the historicity of the event – which is necessary for evaluating the suffering, but without adopting a heartless impartiality. (Chouliaraki, Lilie : The spectatorship of suffering : 2006 : s. 181)

Men min frågeställning går alltså vidare härifrån: går det att skapa en kosmopolitisk identitet och en moralisk hållning till omvärlden endast genom en diskursiv social praktik (här har jag alltså lämnat diskursteorin och lutar mig mer åt kritisk diskursanalys)?

Här menar jag att en sådan identitet och moralisk hållning möjligen outtalat och på sätt och vis motsägelsefullt förutsätter att man som kosmopolit inte bara har moraliskt ansvar, utan också kosmopolitiska rättigheter, vilka implicit innebär:

• att man befinner sig på en någorlunda privilegierad position i ett samhälle som ger en möjligheter att göra egna val och att man därigenom även har möjlighet att lära känna ”the distant other” genom sociala praktiker som inte primärt är diskursiva, t.ex. genom konsumtion av mat från andra delar av världen och genom att resa och uppleva andra delar av världen.
• att man har eller har möjlighet att tillägna sig en hög grad av läskunnighet (literacy) i ordets vidare bemärkelse.

Jag vill gärna klargöra att jag här talar om en möjlig kosmopolit som är en rätt så genomsnittlig västerländsk medborgare och inte en kosmopolit som har möjlighet att ägna hela sin livsgärning åt filosofi.

När det gäller definitionen av moral vill jag låna en av Roger Silverstones Media and morality. On the Rise of the Mediapolis: “The moral refers to the generality of principles, and to the possibility of their justification. Ethics, I intend, is the application of those principles in particular social or historical, personal or professional contexts.” (Silverstone, s. 7)

Med dessa utgångspunkter är det så att delar av kurslitteraturen på sätt och vis görs en otjänst. Jag utgår dels ifrån det som diskuteras om individuell moral, även om flera författare främst talar för institutionella lösningar och dels utgår jag ifrån att det inte finns någon betydelsefull inre essens i den mänskliga naturen per se, som är betydelsefull nog att bygga upp ett nytt gemensamt förhållningssätt utifrån. Här skulle jag få mothugg från bl.a. Appiah som skriver ”One truth that we [cosmopolitans] hold to, however, is that every human being has obligations to every other.” (Appiah, s. 144)

Dessa invändningar till trots tror jag att det kan vara intressant att diskutera frågeställningarna ur just en individbaserad, relativistisk och socialkonstruktivistisk utgångspunkt. Detta beror främst på att litteraturen i så hög utsträckning talar om potentialen i det individuella ansvaret samt statens och marknadens misslyckande att skapa en bra värld. Bauman går t.ex. så långt att han talar om ”the economic impotence of the state”. (Bauman, s. 66)

Jag vill inför att litteraturstudien utvecklas i de tre nästkommande avsnitten påminna om att jag framgent kommer att förespråka en individuell moral som är både kosmopolitiskt och ekologiskt ”hållbar” och att jag som sagt ovan tror att dessa båda ståndpunkter kan vara delvis motsägelsefulla.

3. Ett gigantiskt moraliskt ansvar för individen

Att ålägga individen ett ansvar att vara dels kosmopolit, dels ekologiskt medveten, innebär ett gigantiskt moraliskt ansvar att ta och leva efter i ett samhälle som inte direkt underlättar denna hållning. Valmöjligheterna för hur man som välbärgad västerlänning kan leva sitt liv är oräkneliga och det gäller att välja rätt och att hela tiden vara tillräckligt insatt i hur ens handlingar påverkar andra människor och omvärlden. Vad som är rätt och fel tenderar också att variera något, dels över tid, dels beroende på vem man frågar.

Många av de författare som skriver om det kosmopolitiska menar emellertid att det är i det individbaserade kosmopolitiska engagemanget som framtidens lösningar på världens problem står att finna.

Appiah menar att alla kosmopoliter i och med systemet med demokratiska nationalstater har ett särskilt ansvar för sitt eget liv och för rättvisa på hemmaplan. Men ansvaret slutar inte där och hamnar till slut på individen även om nationalstater också har ansvar:

‘… but still we have to play our part in ensuring that all states respect the rights and meet the needs of their citizens. If they cannot, then all of us – through our nations, if they will do it, and in spite of them, if they won’t – share the obligation to change them; and if the reason they fail their citizens is that they lack resources, providing resources can be part of that collective obligation, That is an equally fundamental cosmopolitan commitment.’ (Appiah : s. 163) ’If we accept the cosmopolitan challenge, we will tell our representatives that we want them to remember those strangers.’ (ibid, s. 174)

Seyla Benhabib sätter också stor tilltro till folket (the people) som en samling individer snarare än som medborgare i ett land, i sina resonemang om de ”democratic iterations” som äger rum i samhället. ”Democratic iterations are linguistic, legal, cultural, and political repetitions-in-transformation, invocations that also are revocations. They not only change established understandings but also transform what passes as the valid or established view of an authorative precedent.” (Benhabib, s. 48) Detta påminner om Appiahs resonemang, men handlar kanske snarare om hur det moraliska ansvaret ska produceras än om att det finns. Detta syns bland annat i stycket som avslutar Another Cosmopolitanism:

With the concept of ‘democratic iterations,’ I wanted to signal forms of popular empowerment and political struggle through which the people themselves would appropriate the universalist promise of cosmopolitan norms in order to bind forms of political and economic power that seek to escape democratic control, accountability and transparency. The interlocking of democratic iteration struggles within a global civil society and the creation of solidarities beyond borders, including universal right of hospitality that recognizes the other as a potential cocitizen, anticipate another cosmopolitanism – a cosmopolitanism to come.

(Benhabib, Seyla : Another Cosmopolitanism : 2006 : s. 177)

Även Appiah tar upp vikten för individer att tala med varandra som kan illustreras i ett, som jag tycker, härligt enkelt men klargörande citat: ”Like all vocabulary, evaluative language is primarily a tool we use to talk to one another, not an instrument for talking to ourselves. You know what you call someone who uses language mostly to talk to himself? Crazy.” (Appiah, s. 28)

För Habermas är frågan om det individuella ansvaret som ”världsmedborgare” problematisk och han diskuterar det i förhållande till FN:

What concerns us is, rather, the theoretical question of whether global communication in an informal public, without constitutionally institutionalized paths for translating communicative influence into political power [jfr Benhabibs “democratic iterations”], can secure a sufficient degree of integration for global society and whether it can confer a sufficient level of legitimacy on the decisions of the world organization. (Habermas, s. 142)

Han kommer fram till att denna position är tillräcklig om ansvaret handlar om att säkra fred och skydda mänskliga rättigheter.

Någon som inte talar mycket om individens moraliska ansvar är Zygmunt Bauman, som i följande citat, där han diskuterar globalisering och lokalisering som parallella processer, avfärdar i princip alla möjligheter som utmålas ovan:

Being local in a globalized world is a sign of social deprivation and degradation. The discomforts or localized existence are compounded by the fact that with public spaces removed beyond the reaches of localized life, localities are losing their meaning-generating and meaning-negotiating capacity and are increasingly dependent on sense-giving and interpreting actions which they do not control – so much for the communitarianist dreams/consolations of the globalized intellectuals. (Bauman, s. 2f)

Baumans perspektiv är intressant, men eftersom det utgår ifrån en helt annan utgångspunkt än den jag diskuterar här kommer jag inte att gå närmare in på hans diskussioner om globalisering och lokalisering. Det skulle t.ex. inte gå att göra Bauman rättvisa över huvud taget utan att diskutera ägande och det finns det inte utrymme för här.

En tendens som finns i flera verk är att lyfta upp organisationer som Amnesty som förebilder, t.ex i Habermas (s. 109) och Toulmin (s. 197). Detta är intressant med utgångspunkt i ovanstående diskussion, eftersom Amnesty är en organisation för människor som har valt att stå för särskilda moraliska värderingar som individer i det globala samhället. Utan att på något sätt ifrågasätta vikten av det Amnesty gör kan man fråga sig varför denna symbol är så viktig i den kosmopolitiska diskussionen. På flera ställen utmålas organisationen som i princip ekvivalent med hopp om framtiden.

Så, flera författare är överens om att det finns ett kosmopolitiskt ansvar, på ett eller annat sätt, hos varje individ. Jag vill nu problematisera detta, i förhållande till min dubbla utgångspunkt i den kosmopolitiska och den ekologiska moralen, med ett enkelt exempel.

Exemplet rättvisemärkt kaffe

Det finns naturligtvis möjlighet att som konsument göra medvetna kosmopolitiska val, som att köpa rättvisemärkt kaffe, för att ta ett väldigt talande exempel som dessutom har blivit en viktig symbol i den allmänna debatten. Som kosmopolit är det logiskt att köpa rättvisemärkt kaffe eftersom man intar en subjektsposition i en konsumtionsdiskurs där det är viktigare att handla moraliskt riktigt än att kaffet är billigt.

Men vad händer med kosmopoliten när det visar sig att detta inte räcker för att skapa en rättvis värld? En färsk forskningsrapport från Institutet för Livsmedelsekonomisk analys inom Lunds universitet, Vad uppnås med rättvisemärkning? (Johansson, Helena : Vad uppnås med rättvisemärkning? : AgriFood Economics Centre : Rapport 2009:1 : http://www.sli.lu.se/pdf/AgriFood_Report20091.pdf ) kan få tjäna som ett metonymiskt exempel på den problematik jag syftar på. Rapporten slår fast att ”Den rättvisemärkta vara i Sverige som har högst marknadsandel är kaffe, med en marknadsandel på 3,4 procent 2008.” (Johansson, s. 8)

Rättvisemärkta varor finns i livsmedelsbutiker över hela landet. Tanken är att

skapa en länk mellan konsumenter i den rika delen av världen och producenter i

fattiga länder. Det övergripande målet med märkningen är att förbättra arbets- och

levnadsvillkor för jordbrukare och lantarbetare i utvecklingsländer. (Johansson, s. 8)

I dagsläget omfattas ungefär en och en halv miljon jordbrukare av Fairtrade.

Jämförelsevis finns det 25 miljoner odlare av kaffebönor i utvecklingsländerna

och 880 miljoner fattiga på landsbygden i u-länder som till stor andel är direkt

eller indirekt beroende av jordbruket för sin försörjning. Att merparten av världens

fattiga, småskaliga jordbrukare skulle kunna omfattas av ett minimipris är

inte möjligt. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med resurser för att finansiera

priser som ligger betydligt över världsmarknadspriset; ett frivilligt bidrag från

konsumenter är inte tillräckligt. Det betyder att Fairtrade enbart kan fungera

som en nischmarknad – gynnsamt för ett fåtal men utan möjlighet att hjälpa

många fattiga. (Johansson, s. 9)

”Högre inkomster på landsbygden kan istället främst nås genom förbättrad produktivitet i jordbruket. Då krävs inhemska åtgärder. Se på Indien och Kina som genomfört reformer inom jordbruket. Båda länderna har ökat produktiviteten, i Kina genom ökad marknadsorientering och i Indien genom att använda grödor som ger bättre avkastning. Det har bidragit till att fattigdomen på landsbygden minskat markant.” (Helena Johansson citerad i pressmeddelande från Lunds universitet : http://www.lu.se/o.o.i.s?id=708&news_item=4123 2009-10-28)

Rapporten pekar mot en av de saker jag vill diskutera i denna essä: att det finns en inneboende konsumtionsdiskurs i den kosmopolitiska diskursen. Detta kan illustreras genom följande citat, som snarare pekar mot konsumentens tillfredställelse i sin konsumtion av rättvisemärkt än till faktiska förändrade förhållanden för världens kaffeodlare: ”Sammanfattningsvis har Fairtrade vissa positiva effekter. För konsumenten ger märkningen en möjlighet att aktivt bidra till en bättre värld.” (Johansson, s. 11)

Bauman tar upp denna roll för medborgaren som en allmän senmodern tendens. ”… in its present late-modern … stage, modern society has little needs for mass industrial labour and conscript armies; instead, it needs to engage its members in their capacity as consumers.” (Bauman, s. 80)

I den ekologiska diskursen är konsumtion någonting man i första hand ska dra ner på, inte något som i sig själv skapar möjligheter. ”Inhemska åtgärder” som Helena Johansson ovan menar skulle vara bättre lösningar på problemen än en rättvis världshandel, klingar inte nödvändigtvis så vackert i en kosmopolits öron.

Dubbelheten i det kosmopolitiska finns också representerat i den litteratur som förespråkar kosmopolitism, vilket är föremålet för diskussion i nästa avsnitt.

4. De konkurrerande diskurserna

Ett av de bästa exemplen på att den kosmopolitiska och ekologiska diskursen riskerar at krocka finns i Seyla Benhabibs Another Cosmopolitanism när hon diskuterar kritiken mot henne från Jeremy Waldron:

Kant too, writes that to “seek access to others” (Zugang zu suchen), to present oneself to others, is a universal moral right. … Kant, like Davide Hume and Adam Smith before him, emphasized the interdependence of civil freedom, free trade and the spread of enlightenment; yet free trade alone is a necessary but insufficient condition for the spread of enlightenment and eventually cosmopolitan norms. Also needed is the development of free republics and free public spheres.

(Benhabib, s. 150)

Ett utbyte av varor beskrivs som nödvändigt eftersom det möjliggör att söka tillgång till andra (seek access to others). Genom att hänvisa till Kant förklarar Benhabib även att detta är en moralisk rättighet och kan i sammanhanget också därför även tolkas som en kosmopolitisk rättighet, ett inneboende men ofta osynligt koncept som jag introducerade i avsnittet om vetenskaplig grundsyn. På nästkommande sida i boken läggs även resor (travel) till i raden av praktiker för att ha möjlighet att nå ”a cosmopolitan right”. (Benhabib, s. 151) Det framgår tydligt av citatet ovan att Benhabib anser att frihandel inte är det enda som behövs för att komma till ett kosmopolitiskt tillstånd, men det kvarstår att det är en nödvändig del av lösningen.

Jeremy Waldron tar upp kommers i syfte att leda bort den kosmopolitiska diskussionen från att enbart handla om”high profile issues” (som Benhabib i citatet ovan gärna vill hålla fast vid): ”The example of commerce, in other words, is appealed to as a prototype of how the mundane growth of repeated contact between different humans and different human groups can lay the foundation for the emergence of cosmopolitan norms, in a way that does not necessarily presuppose a formal juridical apparatus.” (Waldron, Jeremy : ”Cosmopolitan Norms” : i Benhabib, s. 94) Detta citat är belysande för den syn på den möjliga kosmopoliten som jag som sagt har i denna essä; en rätt så genomsnittlig västerländsk medborgare.

Ur en ekologisk synvinkel är det inte alls särskilt självklart med frihandel (free trade) och ständiga resor, eftersom dessa med sina långväga transporter och annat är väldigt energikrävande. Handel förutsätter konsumtion. Det är i krocken mellan dessa två diskurser eller logiker som de politiska konflikterna exemplifierade med artikeln om närproducerat ovan tar form. Och mitt i dessa konflikter står individen i mataffären och undrar om rättvisemärkt kaffe verkligen hjälper och om hon eller han ska köpa ekologisk ananas från Bahamas eller ekologiska äpplen från Österlen till kvällens efterrättspaj. Ett alternativ till lösning vore ju förstås att vissa måste avstå från det kosmopolitiska levnadssättet och enbart tänka på att leva ekologiskt, medan andra får stå för att bli världsvana. Så har det ju också fungerat för inte alls så länge sedan, om än outtalat på den tiden, men att artikulera ett sådant förslag så tydligt idag bäddar naturligtvis för en gigantisk politisk dispyt och skulle i princip kunna ses som ett sätt att vara antidemokratisk. Bauman tar upp detta perspektiv:

… the elites of the wealthy and the powerful were always more cosmopolitically inclined than the rest of the population of the lands they inhabited; at all times they tended to create a culture of their own which made little of the same borders that held fast for lesser folk; they had more in common with the elites across the borders than with the rest of the population inside them. (Bauman s. 12f)

Appiah resonerar i inledningen av sin bok om möjligheterna med kosmopolitism. Han konstaterar att ”Only in the past couple of centuries, as every human community has gradually been drawn into a single web of trade and a global network of information, have we come to a point where each of us can realistically imagine contacting any other of our six billion conspecifics and sending that person something worth having: a radio, an antibiotic, a good idea.” (Appiah, s. x) Därefter konstaterar Appiah att det tyvärr även är möjligt att skicka dåliga saker till varandra och att förstöra varandras samhällen, för att sedan återvända till den positiva aspekten: ”Together we can raise standards of living by adopting new policies on trade and aid, prevent or treat diseases with vaccines and pharmaceuticals, take measures against global climate change, encourage restistance to tyranny and a concern for the worth of each human life.” (Appiah, s. xi) Min kursivering.

Hos Appiah dyker frågan om klimatförändringar upp som hastigast, men det finns ingen förklaring till varför det är just kosmopolitismen som kan lösa den. Tvärtom framstår resonemanget som motsägelsefullt då en del av den förklaring som ges till att det idag är möjligt att vara kosmopolit (handel), i en ekologisk diskurs kan ses som en av bovarna skyldig till att klimatförändringar uppstått. Appiah återkommer också till det nödvändiga med handel flera gånger i sin framställning, vilket kan exemplifieras med följande citat. ”Indeed, if all Americans or Europeans stopped buying consumer goods, the result would almost certainly be a collapse of the global economy.” (Appiah, s. 68). Han återkommer dock inte till frågan om klimatförändringar.

Även Habermas diskuterar frågan om att globalisering på vissa sätt främjar ”a cosmopolitan order”: ”Globalization also provides a supportive context for the aspiration to a cosmopolitan condition, one that mitigates the initial appearance of invincibility of the forces opposed to a political constitution for global society.” (Habermas, s. 173. För en definition av globalisering, som bland annat innefattar handel, se s. 175.)

Min kritik av denna bild av ”kosmopolitisk handel” handlar inte om att jag tror att Appiah, Benhabib eller Habermas stödjer multinationella företag på den globala marknaden. Appiah har i allt rätt i att ställa frågan ”what can you tell about someone’s soul from the fact that she drinks Coca-Cola?”. (Appiah, s. 102) Det jag menar är att resonemangen har hål, de riskerar att förutsätta en värld där vi konsumerar i en takt som planeten inte orkar med, må det sedan vara att dricka Coca-Cola eller årliga kulturresor med flyg till Afrika. Därför är det nödvändigt att artikulera den ekologiska och den kosmopolitiska diskursen på en och samma gång. Bauman diskuterar som tidigare nämnts den senmoderna övergången från ett produktionssamhälle till ett konsumtionssamhälle där konsumtion har blivit en så viktig del av livet att det är tveksamt om vi kan skilja på vad det innebär att leva och vad det innebär att konsumera. Han menar också att livet som konsument hela tiden går ut på att jaga sensationer (sensations, vilket också kan betyda känslor). (Bauman s. 79-85) Hans resonemang är belysande eftersom de hjälper till att synliggöra konsumtionsdiskursen som jag menar är inneboende i de övriga citerade författarnas kosmopolitiska mål.

5. Mediernas roll

I detta avsnitt kommer jag mycket kort att ta upp tre områden. För det första, vilka förutsättningar för kosmopolitisk moral som några olika författarna som figurerar i denna essä ser i mediernas roll, för det andra en diskussion om vilken nivå av ”media literacy” som de kräver av de tilltänkta medieanvändarna och för det tredje en kort diskussion om den ekologistiska diskursen i förhållande till medierna.

Lilie Chouliaraki går igenom ett stort antal teorier om mediers betydelse i samhället, i synnerhet när det gäller meningsskapande och möjlighet för tittaren att agera utifrån vad han/hon ser och läser. Själv tar hon följande utgångspunkt som, som tidigare nämnt, står nära min egna utgångspunkt som jag redovisade i avsnittet om vetenskaplig grundsyn ovan:

My alternative is to propose a view of discourse and power inspired by Foucault that moves away from mediation as a relay of ideological meanings and towards mediation as a double economy of freedom and constraint. In this account, mediation is a technology of discourse that construes spectators as free agents, people who may act on the spectacle of suffering in their own wish or will, but always within the premises of ethical action already defined in the contexts of historical and political power relationships of viewing. (Chouliaraki, s. 49f)

Denna utgångspunkt behövs som bakgrundförståelse till det Chouliaraki med hjälp av sitt välutvecklade analytiska ramverk kommer fram till när det gäller vilken typ av medieinnehåll (i formen av TV-nyheter) om lidande, som kan fungera för att sätta igång en kosmopolitisk moral och ett kosmopolitiskt ansvarstagande i tittaren:

In summary, the necessary condition for an agonistic ethos in the news’ representation of suffering is the balanced shift between witnessing and deliberative genres. In contrast to the suggestion that the news should render the stories of distant ‘others’ congruent with local horizons and the realm of the intimate, the cosmopolitan disposition seems to depend, instead, on contextualizing the intensely personal in the realm of the public and political. (Chouliaraki, s. 215)

Silverstone kommer fram till en liknande ståndpunkt genom sitt concept ”proper distance”. ”The everyday, hitherto the site of a more or less unreflecting gaze, can, and should, be made more critically aware – for that is, after all, what our media can enable for us, if there is such a mind to do so.” (Silverstone, s. 187) Bauman delar Chouliarakis och Silverstones kritik mot den dekontextualiserade medieringen av “de andra”, men gör det i betydligt skarpare och mer svepande ordalag och utan en utblick mot vad som kunde tjäna som en bättre representation. Han menar att svält porträtteras ”in the spectacle of the fed and the feeding” utan den kontextualisering som förklarar att svält har uppstått. (Bauman, s. 74)

Silverstone ger, liksom de flesta av författarna, medierna stor betydelse: ”The media have this unique role in global culture. They provide a technological and cultural framework for the connectivity, positive or negative, without which the globe would be merely a shadow.” (Silverstone, s. 10) Han trycker även hårt på publikens egna ansvar i den sociala praktiken att använda medier. ”For audiences respond to what they see and hear, and in that response engage simultaneouly with the mediapolis and the world which constitutes their everyday life.” (Silverstone, s. 42) Dock är en av hans slutsatser att det moraliska ansvaret i ”mediapolis” delas av alla som deltar i ”mediapolis”. (Silverstone, s. 187). Mediapolis är ett komplext begrepp som Silverstone bland annat definierar genom följande beskrivning. ”Nevertheless the mediapolis is the site where the resources for understanding and judgement, the benevolent as well as the malevolent, are to be found. In this space of mediated appearance, the worldliness of the world emerges, an environment of perceptions and constructions of otherness and samensess.” (Silverstone, s. 49)

Appiah har en mer okomplicerad syn på vilka förutsättningar medierna ger, av naturliga skäl, då medier inte är huvudämnet i hans bok:

And, of course, the worldwide web of information – radio, television, telephones, the Internet – means not only that we can affect lives everywhere but that we can learn about life everywhere too. Each person you know about and can affect is someone to whom you have responsibilities: to say this is just to affirm the very idea of morality. (Appiah, s. xi)

Bauman har en lika okomplicerad syn på dessa genom medierna givna förutsättningar, men den blickar åt motsatt håll jämfört med Appiahs: ”Also the global network of communication, acclaimed as the gateway to a new and unheard-of freedom, and above all as the technological foundation of imminent equality, is clearly very selectively used; a narrow cleft in the thick wall, rather than a gate.” (Bauman, s. 71)

Nu till den andra aspekten gällande mediers roll, nämligen den om ”media literacy” som diskuteras utförligt av Roger Silverstone.

Media literacy in this context is a political project, just as media civics is a ‘literacy’ one. The former is a prerequisite for full participation in late modernity, involving as it does the critical skills of analysis and appreciation of the social dynamics and social centrality of media as framing the cultures of the everyday. (Silverstone, s. 180)

Det går att se drag av denna förväntan på det sätt man tillgodogör sig nyheter om världens tillstånd på hos såväl Appiah som Habermas:

A genuinely cosmopolitan response begins with caring to try to understand why that child is dying. Cosmopolitanism is about intelligence and curiosity as well as engagement. It requires knowing that policies that I might have supported because they protect jobs in my state or region are part of the answer. It involves seeing not just a suffering body but a wasted human life. (Appiah, s. 168)

The legislative decisions of the Security Council and the General Assembly require a more robust, if indirect, form of legitimation from a well-informed public opinion. In addition to other options, the continuous presence of non-governmental organizations (with observer status in UN institutions and reporting duties in national parliaments) also plays an important role in this connection. (Habermas, s. 174)

Man kan konstatera att det är en ganska hög grad av läskunnighet (literacy) som författarna efterfrågar. Personligen har jag uppfattningen att jag själv började tillägna mig en sådan läskunnighet först i slutet av gymnasiet och att den just nu håller på att utvecklas genom universitetsstudier. Är det verkligen rimligt att förvänta sig en sådan läskunnighet av folk i allmänhet? Hur mycket tid har människor egentligen över för att analysera t.ex. medieinnehåll? Jag är rädd för att författarna här riskerar att vara hemmablinda i den akademiska diskursen. Det de eftersöker är av allt att döma kopior av dem själva.

Ännu mer komplicerat blir det om man, med större hänsyn tagen till miljön på grundval av en ekologisk moral, ska lära känna ”den andra” i större utsträckning genom diskursiva praktiker än genom andra sociala praktiker, vilket jag resonerade kring i inleningen. Enligt Chouliaraki med flera ska detta vara möjligt, men jag ställer mig frågande till att människor i allmänhet har tid och lust att konsumera medier på det sätt som krävs för att upparbeta en sådan kännedom. För att pröva en tes som Chouliarakis om vilket slags TV-nyheter om lidande som är att föredra för att möjliggöra en kosmopolitisk läsning borde man genomföra omfattande publikstudier för att se vad i dessa nyheter som ”fastnar” hos publiken. Först då kan man säga något generellt om hur dessa borde utformas – de allra flesta tittar ju trots allt på ett nyhetsinslag en gång, de tittar inte på det flera gånger och analyserar det inte.

Därmed har jag glidit över till det tredje området: den ekologiska diskursen i medierna. Silverstone gör intressant nog en liknelse mellan miljökrisen och mediernas tillstånd i sin bok och skriver i förordet: ”It deals with what I am beginning to see as the second of the great environmental crisis with which global societies are increasingly having to deal: the crisis in the world of communication.” (Silverstone, s. vi) I slutet av boken konstaterar han att ”It is time for the global media environment to have its own movement if we are to be confident in humanity’s capacity to secure the future of the planet.”(Silverstone, s. 177) Jag skulle vilja ta upp miljökrisen och medierna ur ett helt annat perspektiv, nämligen på det sätt jag tog upp dem i början av essän. När det gäller att artikulera den kosmopolitiska och den ekologiska diskursen samtidigt och på ett sammanhängande sätt är det relativt enkelt att se en dubbelhet i de flesta mediers beroende av konsumtionssamhället (i form av reklamintäkter) i förhållande till den ekologiska diskursen. Massmedier är också i allra högsta grad konsumtionsprodukter i sig själva, t.ex. går det ännu i de allra flesta fall en hel del papper åt i samband med en tidningsprenumeration. Naturligtvis är det ändå mycket möjligt att skriva konsumtionskritiska kosmopolitiska texter och de förekommer säkert då och då i massmedierna, men det är svårt att tänka sig att medierna som institutioner ska ta på sig ett sådant uppdrag och vara drivande i att skapa ett ”ekologiskt kosmopolitiskt tillstånd”. Det kan bli svårt att bita den hand som föder en.

Jag ska nu gå över till att försöka sammanfatta diskussionerna som förts och försöka närma mig den där ”futuriblen” som utlovades i mina frågeställningar.

5. Slutdiskussion

Det handlar alltså om att hitta en ”futurible” som innebär en ekologiskt hållbar värld och som samtidigt tar tillvara det positiva i att sträva efter samhällen med förståelse över kulturgränser och teknologiska möjligheter att uppleva andra delar av världen än ens egen. Det vill säga att hitta en kosmopolitisk moralisk hållning som går hand i hand med en ekologisk livsstil, för att gå tillbaka till mina frågeställningar.

Jag tror och hoppas att ett sådant framtida sätt att leva är möjligt, även om jag har ägnat femton sidor text åt att problematisera en sådan idé. Strategier för att åstadkomma en sådan framtid, där vi kan värna om våra ekologiska kosmopolitiska rättigheter, kan t.ex. handla om att utveckla den miljövänliga tågtrafiken för att fortsättningsvis möjliggöra resande och om att fortsätta ha en världshandel, men på ett hållbart sätt, där det helt enkelt inte är tillåtet att konsumera orättvist och ohållbart (då tror jag att konsumtionen av varor från andra sidan planeten avtar i vilket fall som helst, eftersom det blir dyrare). Utbildning och en ökad satsning på läskunnighet är också en viktig pelare att bygga vidare på. Kanske borde Sveriges universitet och högskolor även fortsättningsvis erbjuda kostnadsfri utbildning för världens studenter. Men en sådan ”futurible” kommer inte att vara särkilt lätt att åstadkomma. Det är nämligen som Appiah konstaterar, när han diskuterar hur långt det kosmopolitiska ansvaret sträcker sig: “Perhaps we should stop genocide, intervene when there is mass starvation or a great natural disaster. But must we do more than this? Here’s where easy assent starts to fray.” (Appiah, s. 153). “The people of the richest nations can do better. This is a demand of simple morality. But it is one that will resonate more widely if we make our civilization more cosmopolitan.” (Appiah, s. 174)

Den pågående FN-konferensen om klimatet i Köpenhamn kan på ett bra sätt åskådliggöra min poäng eller rättare sagt mitt resultat av diskussionen i den här essän; nödvändigheten att identifiera och artikulera den kosmopolitiska och den ekologiska diskursen på en och samma gång. I Sydsvenskan fanns nyligen på förstasidan rubriken ”Klimatkonflikt mellan fattiga och rika”, angående det då pågående klimatmötet. I artikeln inne i tidningen kan man läsa följande:

En tvistefråga är hur man ska sepå Kyotoprotokollet, som löper fram till 2012. I det åläggs bara rika stater tvingande förpliktelser. Så vill de fattiga att det ska förbli.

EU:s ståndpunkt är att även om inget juridiskt bindande globalt avtal blir klart i Köpenhamn, så bör alla nationer efter förmåga åta sig politiska förpliktelser.

- Förhandlingarna präglas just nu av en djup misstro, sade Sveriges och EU:s chefsförhandlare Anders Thuresson sent i går. (Lönnaeus, Olle : ”Danmarks utkast retar G77-länder” : Sydsvenskan : 2009-12-10)

Här syns ett västerländskt ekologiskt synsätt, som behöver en kosmopolitisk knuff. De politiska förpliktelserna måste med en ekologisk kosmopolitisk utgångspunkt, handla både om att minska utsläppen och minska konsumtionen och om att skapa bättre levnadsförhållanden för människor i den nu fattiga delen av världen.

Jürgen Habermas konstaterar att ”However, they [international organizations] fail in tasks of global regulation in the fields of energy and environmental policy and in financial and economic policy. Either there is a lack of political will or the West imposes law hegemonically in its own interest.” (Habermas, s. 178) Jag menar att det eventuellt kan finnas ett delsvar på frågan om varför det är svårt att nå internationella överenskommelser av den här typen i att den ekologiska och den kosmopolitiska diskursen konkurrerar med varandra. Det är som två pusselbitar som uppenbarligen borde passa ihop enligt motivet på pusslet, men som har olika utformning. Boven i dramat är den inneboende konsumtionstanken i den kosmopolitiska diskursen, som i all sin välmening är ett sätt att lära känna ”den andra”. Bauman framställer en liknande problematik på ett mer bistert sätt. ”The challenge is truly awesome: one needs to deny the others the self-same right to freedom of movement which one eulogizes as the topmost achievement of the globalizing world and the warrant of its growing prosperity…” (Bauman, s. 76)

Bauman diskuterar att detta (o)moraliska dilemma löses genom att porträttera de fattigas problem som självförvållade. Jag menar att det även verkar finnas en tendens att lösa problemet genom att säga att det inte är lämpligt att livsvillkoren i utvecklingsländerna blir bättre, med tanke på klimathotet. Det är här den ekologiska diskursens hål behöver fyllas igen av element från den kosmopolitiska. Det är verkligen inte rimligt att stoppa utvecklingen i fattiga länder och låta dem bekosta en fortsatt överkonsumtion i resten av världen med argumentet att det är nödvändigt för planeten. Det enda rimliga är att vi i västvärlden ger upp en del av våra privilegier. Begreppet om västvärldens ”klimatskuld” är ett ord som fångar in det som jag ser som det verkliga problemet. (Se exempelvis: Habul, Kenan : ”Vi ska ägna oss åt civil olydnad” : Sydsvenskan : 2009-12-08 : http://sydsvenskan.se/danmark/article589332/Vi-ska-agna-oss-at-civil-olydnad.html )

Avslutningsvis vill jag diskutera frågan utifrån boken som på fullaste allvar numera är en av mina favoritböcker, alla kategorier, nämligen den av Toulmin. Även han tar upp miljöfrågan. ”Three sets of problems [since 1945] have attracted special attention – those of nuclear war, medical technology, and the claims of the environment: none of them can be addressed without bringing to the surface questions about the value of human life, and our responsability for protecting the world of nature, as well as that of humanity.” (Toulmin, s. 186)

Utifrån Stephen Toulmins bok är det intressant att notera att omformuleringen av miljöfrågor i allmänhet till ”klimatfrågan” har inneburit att frågan diskuteras mycket mer. Alla möjliga ord får epitetet ”klimat” framför sig (klimatsmart, klimatkompensation, klimathot, klimatflykting m.fl.). Detta passar väl in i Stephen Toulmins kritik av det kosmopolitiska, där världen går att förklara i sin helhet, men tyvärr passar det snarare in i den konservativa sidan än i den ”ecology of institutions” som Toulmin målar upp som en möjlig ”futurible”.

Om man gör om miljöproblemen till ett problem blir det också rimligare att prata om en ultimat metod för att lösa problemet. Då är det lätt hänt att diskurserna krockar och att komplexiteten kommer i skymundan. ”By continuing to impose on thought and action all the demands of unreconstructed Modernity – rigor, exactitude, and system – we risk making our ideas and institutions not just stable but sclerotic, and being unable to modify them in reasonable ways to meet the fresh demands of novel situations.” (Toulmin, s. 184)

I det absolut sista stycket i epilogen i Toulmins bok efterlyser han en institutionernas ekologi som ett sätt att hantera framtiden:

For the moment, the varied political relations and interactions between transnational, subnational and multinational entities, and the functions they can effectively serve, still remain to be analysed, by an “ecology of institutions”, that has, as yet, scarcely come into existence. (Toulmin, s. 209)

Toulmin menar att i en humaniserad modernitet finns finns det möjlighet att se framför sig ett nytt kosmopolis, som bygger på ekologiska grunder har stor potential att bli något bra. Detta beror på att ett synsätt på världen som bygger på en biologisk ”naturlighet”, där allt liv är sammanlänkat i komplexa ekosystem såsom näringskedjor. ”In the organic world, diversity and differentiation are the rule and not the exception, while the universality of physics is rare. --- If an image of “central forces” and “stable equilibria” made the modern cosmopolis oppressive, an ecological model opens up the possibilities for diversity and change, and so can be emancipatory.” (Toulmin, s. 195)

Detta är naturligtvis en mycket lockande tanke. Jag inledde kursen med att tycka att kosmopolitism verkade vara ett intellektuellt koketteri, där de som i högre utsträckning än andra grupper har makt (vita västerländska medelålders högutbildade manliga höginkomsttagare) försöker lägga rabarber på begreppet, eller om man så vill, den flytande signifikanten internationell solidaritet, som bl.a. är definierad inom marxismen och feminismen men där handlar om maktkritiska frågor.

Som ett komplement till den allmänna miljö- och klimatdebatten utgör dock kosmopolitism en möjlig ”futurible”. Ur en strikt antihumanistisk ekologisk synvinkel behöver det inte nödvändigtvis vara något problem att människor i den fattiga delen av världen inte får det bättre ställt materiellt, huvudsaken är att vi alla börjar konsumera mindre. Därför behövs det ett kosmopolitiskt drag i den ekologiska debatten. Ur en strikt kosmopolitisk synvinkel framstår frihandel som nödvändigt för att lära känna ”den andra”, men en obehindrad frihandel tär allt för snabbt på planetens resurser. Därför behövs ett ekologiskt drag i den kosmopolitiska debatten.

Den kosmopolitiska och den ekologiska diskursen måste artikuleras samtidigt, för att stärka varandra och bli en bättre helhet – en ekologisk kosmopolitism.

(Avslutningsvis, som en parantes, vill jag bara påminna om att det mesta egentligen bara är sociala och diskursiva konstruktioner. Jag finner det lite underhållande att såväl Appiah som Baumann citerar Wittgenstein för att styrka sina för varandra motsägande teser: “If lions could talk, we would not understand them.”) (Bauman s. 86, Appiah s. 97)

Referenser

Litteratur

Appiah, Kwame Anthony : Cosmopolitanism. Ethics in a World of Strangers : 2007

Bauman, Zygmunt : Globalization. The Human Consequences : 1998

Benhabib, Seyla : Another Cosmopolitanism : 2006

Chouliaraki, Lilie : The spectatorship of suffering : 2006

Habermas, Jürgen : The Divided West : 2006

Silverstone, Roger : Media and Morality. On the Rise of the Mediapolis : 2006

Toulmin, Stephen : Cosmopolis. The Hidden Agenda of Modernity : 1992

Winther Jörgensen, Marianne och Phillips, Louise : Diskursanalys som teori och metod : 2000

Artiklar

Lönnaeus, Olle : ”Ta bort svinnet, sluta släng mat” : Sydsvenskan (nätupplagan) : 2009-11-24 : http://sydsvenskan.se/sverige/article569426/Ta-bort-svinnet-sluta-slang-mat.html

Lönnaeus, Olle : ”Danmarks utkast retar G77-länder” : Sydsvenskan : 2009-12-10

Habul, Kenan : ”Vi ska ägna oss åt civil olydnad” : Sydsvenskan : 2009-12-08 : http://sydsvenskan.se/danmark/article589332/Vi-ska-agna-oss-at-civil-olydnad.html

Internet (även rapporter publicerade på Internet)

http://www.footprintnetwork.org/en/index.php/GFN/page/what_we_do/ 2009-11-25

Ewing B., S. Goldfinger, A. Oursler, A. Reed, D. Moore, and M. Wackernagel : The Ecological Footprint Atlas 2009 : 2009: Global Footprint Network : http://www.footprintnetwork.org/images/uploads/Ecological_Footprint_Atlas_2009.pdf

Johansson, Helena : Vad uppnås med rättvisemärkning? : AgriFood Economics Centre : Rapport 2009:1 : http://www.sli.lu.se/pdf/AgriFood_Report20091.pdf

Rörström, Kristina : Lunds universitet, pressmeddelande : http://www.lu.se/o.o.i.s?id=708&news_item=4123 2009-10-28

Labels: bauman, benhabib, chouliaraki, diskurs, ekologi, futurible, habermas, klimat, kosmopolitisk, kosmopolitism, läskunnighet, medier, toulmin

posted by Zunzita @ 6:19 AM 0 comments

Is i magen, Ida

Först händer ingenting.

Sen händer ingenting.

Sen händer något lite.

Sen händer ingenting igen.

Sen händer allt på en vecka.

Jobbintervjuer, jobberbjudanden, utbildning, nytt kylskåp, jättemånga vill komma på min födelsedagsfest, statssekreteraren vill komma till konferensen. Puh! Det måste finnas någon lag som beskriver det här tillståndet. Men inte är det Murphys.

Jag känner för att tacka någon.

Tack! Du vet vem du är.

posted by Zunzita @ 7:58 AM 0 comments

Apropå manliga lucior.

Klockan är bara elva och jag har redan sett olika inslag om killen som inte fick bli lucia för rektorn på åtminstone fem olika ställen. Mängder med bloggar behandlar ämnet, Aftonbladet skriver krönikor, rektorn intervjuas i TV-nyheterna.

Tanken slår mig att en av parametrarna för att en händelse ska bli en stor nyhet som slår igenom stort nog är att den ska vara ofarlig för samhällsstrukturen. Då är det något som alla kan uttala sig om och känna sig säkra i sin åsikt. Klart killen ska få vara lucia, tycker de flesta.

Det finns väldigt mycket andra personöden i den svenska skolan som aldrig får komma på tapeten på det här sättet.

Exempelvis:

Elever som inte vågar komma ut med sin sexualitet.
Elever som får rasistiska påhopp dagligen av sina klasskamrater.
Lärare som blundar för mobbing varenda dag.
Elever som skär sig.
Elever som aldrig någonsin skulle våga ställa upp i ett luciaval fast de skulle vilja.

Samtidigt som rektorn intervjuas i ett TV-program sänds ett inslag om privatlärare i ett annat. Elever med rika föräldrar och höga ambitioner för sina barn betalar nära tusen kronor i timmen för privatundervisning. Det är inte rättvist.

posted by Zunzita @ 1:53 AM 0 comments

Är det någon mer som har tänkt så här - Huxtable effect

Jag tittade på en bild på familjen Obama på Aftonbladet.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/usavalet/article3728614.ab

Och så tänkte jag: det där ser ut som familjen Cosby. Undrar om någon annan har tänkt på det?

Jag googlade Huxtable Obama och fick fram ett sökresultat om "The huxtable effect" som tydligen ska vara något slags motsats till den så kallade Bradley effekten.

"There's an argument circulating that "The Cosby Show" laid the groundwork for President-elect Barack Obama by presenting an appealing black family, the Huxtables, to young TV viewers who grew up equipped to thwart stereotypes and barriers."

Källa: http://edition.cnn.com/2008/SHOWBIZ/TV/11/12/tv.bill.cosby.ap/index.html

Här är bloggen som jag tror att det kommer ifrån: http://bravenewfilms.org/blog/60761--the-huxtable-effect-and-obama

Det här är intressant av flera anledningar. För det första sätter den här nyheten fingret på vårt stora behov av berättelser vi har hört förut. Narrativa element kommer man långt med, om man bara är medveten om dem.

För det andra är det fascinerande att det numera är möjligt att sitta vid sitt skrivbord och undra om det är någon annan som tänker som jag om det här och svaret finns bara några sökord bort.

Det har hänt att jag har googlat olika känslor, om något t.ex. känns jobbigt, i syfte att leta upp exempelvis bloggar där andra människor beskriver samma sak. Behovet är inte att få kontakt med de här människorna (på sin höjd kan jag skriva en kommentar på deras blogg). Behovet är inte heller att ta fram fakta, utan att hitta en berättelse där jag kan identifiera mig. Samma syfte som en roman kan ha.

Berättelser är så otroligt starka i sig själva, även när de inte syftar till något speciellt. Hjälpte familjen Huxtable Obama att vinna? Jag skulle tro att det är få röstande som tänkte att likheten faktiskt var ett rationellt argument för att rösta på Barack Obama. Men på det undermedvetna planet kan det kännas skönt att tänka: det här är inget nytt för mig. Jag har hört och sett det här förut.

posted by Zunzita @ 10:12 AM 1 comments

Alliansbudget utan höjt studiemedel

Idag passade jag på att maila några frågor till Svenska Dagbladet angående regeringens budgetproposition. Jag hade tur och fick svar på en av dem av Anders Borg via SvD:s webbTV.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1763395.svd

Han svarade på frågan: Varför höjs inte studiemedlen?

Som svar anger Borg bl.a. detta: "De flesta studenter mår bra av att arbeta.", vilket även utgör SvD:s citatrubrik till intervjuinslaget.

Jag kan inte låta bli att hänvisa till Statistiska Centralbyråns rapport från 2007:

http://www.newsdesk.se/pressroom/scb/pressrelease/view/hoegskolestuderandes-levnadsvillkor-haelften-avstaar-fraan-inkoep-av-kurslitteratur-182374

Där kan man bland annat läsa: "En tredjedel av de studenter som arbetade under våren tyckte att arbetet påverkade deras studier negativt. En fjärdedel upplevde att studierna påverkades positivt av arbetet."

Enligt mitt sätt att räkna (där 1/3 av en population är fler än 1/4) säger detta emot finansministerns påstående att de flesta studenter mår bra av att arbeta.

Labels: Studiemedel

posted by Zunzita @ 6:48 AM 0 comments